Jag hade världens sötaste och goaste lilla kattös för inte så länge sedan. När hon var 8 veckor (i slutet på januari 2008) fick jag hem detta lilla underbara liv hem till mig. Hon skulle göra mig och min andra kattös Leiah sällskap. Jag ville gärna ha två katter så Leiah inte behövde vara ensam när jag inte kunde vara hemma. Och det tog inte lång tid förrän mina små söta katttöser blev bästa vänner. Om än Leiah var lite jobbig med Lilla V till en början.
Ja ni läste rätt, jag gav mitt andra lilla liv namnet Lilla V. Varför kommer nog många att undra nu. Först hade jag tänkt döpa henne till Leona, tyckte det passade bra ihop med Leiah! Leona och Leiah…Leiah och Leona. Men Axel tyckte inte alls att en katt kunde heta Leona, så jag stod kvar i ingemansland under en lång tid för inga namn dög åt detta lilla underbara liv. Så under tiden kallade jag henne Lilla V (som ett smeknamn) ville ju inte att hon skulle vara helt namnlös! Varför jag kallade henne Lilla V från början är för att hon hade ett litet upp och nedvänt V-liknande märke på hennes lilla söta panna…så jag tyckte det var både gulligt och symboliskt att kalla henne för Lilla V.
Som rubriken lyder ”Idag skulle Lilla V har fyllt 2 år”…ja hon är inte längre med oss. Under tiden som jag hade katterna utvecklade jag en allergi mot just katter. Mina föräldrar tog Leiah (hon for först mycket på grund av att Leiah inte klarade av att vara inne-katt, hon var tvungen att få komma ut och jag hade inte den möjligheten att ge henne). Och kvar blev Lilla V. Jag annonserade på Blocket, i tidningar och i mataffärer om någon ville ta hand om mitt lilla liv. Tiden gick och min allergi vart till slut outhärdlig, ingen nappade på 3 månader. Så till slut var jag tvungen att fatta det avgörande beslutet som jag aldrig ens egentligen ville tänka tanken på…
Så fredag 17/4-09 for jag och en vän till veterinären så att Lilla V skulle få somna in. Det är bland det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Ett djur som jag älskade så mycket var jag tvungen att ta bort. Känner hur tårarna börjar komma nu bara av att jag sitter här och skriver ner detta. Jag har inte tänkt ge några detaljer om hur allt var och hur jag kände (för det tror jag att ni alla förstår), tycker det är lite för privat att jag ska skriva ner vad som sas och vad som hände. Kan i alla fall säga att jag och min vän grät som tokar. Jag gick runt hela den dagen och mådde skit illa inför det som skulle ske. Jag lände mig som värsta mördaren och var arg på världen för att ingen kunde ta sig an denna lilla kattjej.
Under Lilla V:s korta men händelserika kattliv var hon världen goaste, hon skulle alltid vara där jag var. Hon skulle alltid mysa och ligga på min bröstkorg. Hon skulle alltid lika i mitt knä när jag satt framför datorn…ja ni fattar. Men nu sker inte det. Ni kanske tycker att jag är för känslig nu, jag har fått höra: ”men hon var ju bara en katt”. Ja det kanske hon var, för er ja…men hon var inte bara en katt i mina ögon, hon var min lilla ögonsten och vi hade det så himla mysigt ihop jag och hon. Vi hade en massa hyss för oss när ingen såg på:) Det var alltid lika mysigt att hon ville ligga på min mage/bröstkorg eller ligga i mitt knä när jag var ledsen och grät…
Lilla V var alltid en rätt orolig tös, hon skulle alltid vara med och ha uppmärksamhet. Och ibland jamade hon så man inte stod ut. Jag undrade vad det kunde vara och dum som jag var tog jag henne aldrig till veterinären så någon kunnig kunde undersöka henne. Ibland när hon låg i mitt knä eller på min bröstkorg kunde hon småskaka eller smådregla lite. Ibland på nätterna kunde jag höra hur hon slog på något. Jag fattade inte vad hon höll på med. I efterhand kom jag ju på att Lilla V och hennes tre kullsyskon hade hjärtundersökts på grund av att det tidigare hade kommit sjuka kattungar med hjärtfel från Lilla V:s mamma och pappa. Men allt stor rätt till fick jag veta när jag hämtade henne. Tror jag inte alls att det gjorde. Jag tror att min lilla tös led av epilepsi (det var därför hon var så orolig hela tiden och skulle vara med mig, hon vart lugn av det. Det var därför hon hade småryckningar och smådreglade lite då och då. Det var förmodligen det jag hörde när hon bombade på om nätterna, jag tror att hon hade anfall då…). Väl hos veterinären den dagen hon skulle lämna jordelivet fick jag det bekräftat. Hon hade epilepsi, kunde veterinären se utan att undersköta henne. Vi vet ju inte till hundra procent, men vi är ganska så säkra på det. Och veterinären sa att det kanske var lika bra att hon fick komma i frid och slippa dom besvären…
Nu är hon begraven bak på mamma och pappas gård. Hon ligger bredvid Ludde och Ture (våra tidigare katter). Mitt krav var att hon skulle få ligga just där. Ville veta exakt vart hon ligger och kunna tänka på henne. Så någon annan begravningsplats var inte att tänka på!!
Jag minns förra året när Lilla V fyllde 1 år, hur jag skämde bort henne på hennes dag. Hon fick lite vispad grädde och mycket god tonfisk/laxröra (som hon absolut älskade) och så fick hon naturligtvis en ny kattleksak dagen till ära. Men det var då det och nu hoppas jag du har det bra min underbara lilla söta vän, min lilla ögonsten där du är nu. Matte älskar och saknar dig! Vila i frid lilla vännen! Fastän du inte är med oss här nere på jorden så vill jag gratta dig på din 2-årsdag! Puss på dig…idag går mina tankar till dig och våra mysiga stunder!♥♥
Här kommer några bilder på mitt älskade Lilla V:
Lilla V som en bedårande liten missebebis!
Bus på handdukshyllan inne på toan:)
Bus i mattes julgran! När jag kom hem en dag under december förra året hittade jag lilltjejen mitt i min julgran!!
Lilla V myser;)
En av don sista bilderna på oss tillsammans. Jag är helt röd och söndergråten....fy vilken hemsk dag!!:(
Chiao// Monica ♥
